Afzelius Juanita
Juanita, hon var vacker som en gryning,
när dom möttes i Madrid för längesen.
Och han var ung, han var en av många hundra,
som rest ner för att slåss för friheten.
Och Juanita, hon var med dom vid fronten,
och hennes glöd gav dom andra kraft och mod.
Och om kvällen sjöng hon sånger till gitarren,
om folket och den framtid
som hon var beredd att försvara med sitt blod.
Juanita, han ska alltid komma ´håg dej,
För hans inre ska du alltid finnas kvar.
Juanita, fast han aldrig kunde få dig
Kan han minnas hur stark och fin du var.
Men dom förlorá, för fascisterna var starka,
och han for hem, med bara bitterheten kvar.
Och Juanita måste gömma sej i bergen,
och fast han skrev så fick han aldrig några svar.
Men åren gick, och också hjältar blir gamla,
och dom får hoppas att dom yngre vill ta vid.
Han blev gift, och fick söner och döttrar
och hans tid med Juanita
blev liksom en drömbild från ett annat liv.
Juanita, han ska alltid komma ´håg dej
För hans inre ska du alltid finnas kvar.
Juanita, fast han aldrig kunde få dej,
kan han minnas hur stark och fin du var.
Hans båda söner var i Spanien förra sommarn
och semestra´på ett nybyggt lyxhotell.
Dom hade träffat en gammal gumma ner vid stranden,
när dom gick ut för att festa sent en kväll.
Dom hade pratat och berättat vad dom hette,
och om sin far som en gång varit i Madrid.
Då steg hon upp och sa: "Honom har jag älskat!
Men här springer ni och göder nå´t
han har bekämpat med risk för eget liv!
Så ge er av! Jag är trött på er svängar!
För ni fördröjer bara frihetens stund!
Och ni borde veta, att turisternas pengar
är som honung i förtryckarnas mun!"
Juanita, han ska alltid komma ´håg dej,
För hans inre ska du alltid finnas kvar.
Juanita, fast han aldrig kunde få dig
Kan han minnas hur stark och fin du var.