Sakert! Washington
På väg hem från baren
Jag tog vägen vid vattnet
Himlen i röda färger
Lade mig ner vid ett träd som vid en släkting på sjukbädd
Dimman flög uppe vid berget
Det var då jag hörde mullret ifrån vänster
Asfalt sprack och råttdjur, maskar, krälade fram
Åt samma håll började alla gå
Och jag skrek "Vart ska ni då?"
Och de sa "Washington, Washington"
Nu kom stormen plötsligt
Träd föll i mönster
Vinden käftsmällde mig åt bägge håll
Djur kom ned från skogen
Ställde sig i trupper
Jag verkade plötsligt liten
Och sjön där jag brukade bada började koka
Alla växter och träd sögs upp mot skyn
Och fullmånen var helt blå
Och jag skrek "Vad vill ni då?"
Och de sa "Washington, Washington"
Vi möttes uppe i luften
Över Atlanten
Myror och isbjörnar, palmerna och jag
Gud, jag kände mig fånig
Hade trott att jag var
Att jag var mer viktig än havet
När oljan slutade rinna stannade bilarna
Flygen föll rakt ner, och många strök väl med
Och en växt som var någon slags ledare
Pekade framåt och sade "Ner; ner mot Washington, Washington"
Och nu åker vi mot Washington